”Utan tvivel den hårdaste anklagelse som någonsin riktats mot svenskt sinnessjukvårdsväsen. ”I som här inträden” är en allt utom likgiltig bok.”
(Svenska Dagbladet 1944-10-28).
Vintern och våren 1944 sitter författarinnan Astrid Väring vid sin skrivmaskin och skriver på en roman det osar om. Hon skriver om ett levnadsöde i hennes barndomsstad Umeå, om en man som mot sin vilja blivit inspärrad på mentalsjukhus. Hur han anklagats för att vara psykiskt sjuk, har mist sitt arbete, hem och familj och efter ett självmordsförsök hamnat på Umedalens mentalsjukhus. Efter fyra års ”behandling” skrivs han ut till ett liv där han har svårt att få jobb och kunna återta sin status i samhället.
Det Astrid skriver så engagerat om hade hänt i verkliga livet. Mannen ifråga hette Martin Öhman och var sedan 1943 sambo med Astrid Väring. De kände varandra i sin ungdom hemma i Umeå och hade nu träffats på nytt i Stockholm dit Martin flyttat för att börja om på nytt. Martin och Astrid hade var sitt olyckligt äktenskap bakom sig och bodde nu tillsammans i Astrids villa i Bromma.
Romanen om Martin och hans upplevelse på Umedalens sjukhus kom ut i oktober 1944 med titeln ”I som här inträden” (Inspirerad av Dantes ”Den gudomliga komedin” där inskriptionen över Helvetesporten löd: I som här inträden, låten hoppet fara).
Boken kom att väcka stort rabalder. Astrid skrev romanen för att ge upprättelse åt sin vän och som ett debattinlägg kring de missförhållanden som hon ansåg rådde på de svenska mentalsjukhusen. Astrid gick så långt i sin kritik att hon hävdade att sinnessjukvården vid den här tiden kunde liknas vid koncentrationsläger. Läkare och sjukvårdpersonal protesterade med hög röst och menade att boken var ett påhopp. Astrid Väring ansågs av sina kritiker som sensationslysten och okunnig i ämnet hon skrev om. Många tidigare mentalpatienter och deras anhöriga ansåg sig däremot känna igen sig i berättelsen och skickade tackbrev till Astrid Väring som vågat ta upp ämnet.
Romanen kom året därpå att bli filmad med Georg Rydeberg i huvudrollen. Läkarkåren stred då för att få filmen stoppad och det var nära att den blev censurerad.
Drygt 75 år efter utgivningen har bokförlaget Atrium i år satsat på att ge ut romanen på nytt. Boken har även blivit utvald att vara en av böckerna i det läsfrämjande projektet ”Västerbotten läser”. Tanken är att bokcirklar runt om länet skall läsa och diskutera boken.
På Umeå universitetsbibliotek finns ett stort personarkiv efter Astrid Väring. Letar man i hennes arkiv hittar man en hel del material med kopplingar till boken och debatten. Här finns Astrids maskinskrivna originalmanuskript, här finns filmmanuskriptet, tidningsurklippen kring debatten och brev från läkare och läsekrets. Söker man i Värings arkiv efter romanens huvudperson – Martin Öhman – så är han oväntat osynlig bland materialet. Trots att de gifte sig 1947 så har han lämnat få spår efter sig i hennes arkiv. Martins Öhmans journaler från Umedalens sjukhus har i efterhand studerats och där finner man att journalerna lämnar en helt annan bild än vad som framställs i boken. Var Astrid förblindad av sin nye vän, nöjde hon sig bara med hans version av händelsen? Hur som helst en färgstark engagerad roman fylld med onda och goda karaktärer väntar läsaren.
I Umeå finns idag inte många spår kvar som minner om Astrid Väring. Förutom hennes arkiv finns en liten park invid Västra kyrkogården som bär hennes namn. Kanske hade det varit lämpligare och lite djärvare om något grönområde på Umedalsområdet hade blivit uppkallat efter henne.
Kommentera