Detta är inledningen på ett brev skrivet någon gång 1973/1974. Brevet återfinns idag i riksdagsmannen och statsrådet Gösta Skoglunds arkiv på Folkrörelsearkivet i Umeå. Vem den ”hembygdens dotter” som västerbottningarna skulle få vara ”nalta hev av” (lite stolt över) avslöjas lite längre fram i texten.

Den händelse som nämns i början av brevet – invigningen av hushållsseminariet – utspelade sig den 12 maj 1955. Den dagen var det i Umeå högtidlig invigning av en ny byggnad för Seminariet för huslig utbildning. Man hade slagit på stort och till festligheterna bjudit in både statsminister Tage Erlander och prinsessan Sibylla (Hertiginnan av Västerbotten). Riksdagsman Gösta Skoglund var skolstyrelsens ordförande och något av en ”general” för invigningen. Invigningsprogrammet innehöll stråkensemble och körsång samt tal av Erlander och Skoglund. I programmet fanns även plats för lite poetisk uppläsning. En ”prolog” skulle framföras och till att författa den hade man valt en mycket uppmärksammad ung västerbottensförfattare. Kunde man skriva storslagna romaner så kunde man säkert även skriva poesi, så resonerade man och kontaktade Sara Lidman som tackade ja till inbjudan (Det är alltså Sara Lidman som har författat det inledande brevet till Skoglund).

Tydligen ångrade Sara sig när det var dags att författa prologen. I Gösta Skoglunds arkiv finns ett brev från Sara skrivet i februari 1955. I brevet till Skoglund meddelar hon kort och gott: ”Jag kan inte skriva den där prologen. Jag kan inte… Jag är inte poet för fem öre.” Hon vill dra sig ur uppdraget och ser sig som en ”svikerska” både mot Skoglund och mot ”feministen uti mig” som ”vill visa karlarna att vi nog duger”. Hon föreslår istället att man skall tillfråga författarkollegan Stina Aronsson  ”eller om alla kvinnor sviker” fråga författaren Eyvind Jonsson ”han bara skakar på ärmen så kommer det en prolog”. Sara avslutar brevet med att hon hoppas att Skoglund blir ”ordentligt arg och säger fruntimmer är hopplösa! För det är vi ofta” (Klicka här och läs hela brevet).

Att det verkligen var stor vånda för Sara att skriva prologen förstår man när man läser ett annat Sarabrev, denna gång till goda vännen Mona Dan-Bergman. I mars 1955 skriver Sara till Mona: ”I Umeå skall ett skolköksseminarium invigas och jag måste med en prolog bevisa att jag är hela Västerbottens egen lilla delsbostinta annars slår de ihjäl mig”. Ja, stackars Sara!

Sång till Brödet
Kanske blev Skoglund ordentligt arg eller så lyckades han med övertalning. Den 12 maj 1955 var Sara trots allt på plats vid invigningen och läste sin prolog ”Sång till Brödet” som började med raderna:

Giv oss idag vårt dagliga –
Giv att vi vördar bröd som liv –

Västerbottens Kuriren 1955-05-13.

Läser man lokaltidningarna dagen efter invigningen så förstår man att Sara och hennes prolog hade gjort ett starkt intryck. En av lokaltidningarna skrev lyriskt: ”Hennes stämma förvandlade auditoriet till en tyst härskara av andäktigt lyssnande. En tystnad fylld av högaktningsfull, innerlig beundran lämnade plats för hennes ord”
Den andra lokaltidningen var lika hänförd och poetisk: ”Den konstnärliga inlevelse som hon gav uttryck åt var av så sublim art att det dröjde liksom länge innan man riktigt fattat att denna säregna upplevelse endast förunnades en snabbt flyktande stund”.
Hela texten till prologen publicerades även i en av tidningarna dagen efter invigningen. Man kan nog tala om att Saras framträdande blev en succé.

Någon vecka efter invigningen skriver Sara på nytt till Gösta Skoglund och då är det andra tongångar: ”Gode Broder, jag tackar Dig hjärtligt som tvang mig vara med om dessa underbara dagar i Umeå. 1000 tack.” Hon redovisar i brevet sina kostnader för dagen med utlägg för resor och sedan tillägger hon: ”och så blev det ett besök hos frissan (om Du vet vad det betyder?!)” 150 kr blir slutsumman för utläggen och Sara avslutar ”Har Landstinget råd med det?”

Till sina föräldrar skriver Sara efter framträdandet i Umeå: ”Ni ville höra om Umeå, det var skojigt där på alla sätt. Byllan och statsministern tackade vänligast för prologen och det var ju snällt så jobbig som den var att tota ihop.”

Kan det möjligen vara så att prologen blev Saras första och enda försök som poet? Det skulle handla om andra typer av tal och uppläsningar för Sara Lidman framöver. Undrar om ”Byllan”, statsministern och Skoglund var lika entusiastiska över dem?

Tack till Folkrörelsearkivet i Västerbotten för kopiorna ur Gösta Skoglunds arkiv. Övriga brev som nämns i texten återfinns i Sara Lidmans arkiv på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

…och till sist här kommer ”Sång till Brödet”