Västerbottens Kuriren 23/6 1951.

Vid midsommartid 1951 rullade en godsvagn in på Umeå järnvägsstation fullastad med paket väl inslagna i kraftpapper, ombundna med snören. Den totala vikten på leveransen var 3,2 ton. Det som gömde sig i paketen visade sig vara böcker och andra trycksaker, den första sändningen av det s.k. ”femte exemplaret”. En månad tidigare hade ett regeringsbeslut tagits att Umeå skulle tilldelas det femte exemplaret av allt som trycktes i Sverige. I tävlan mot andra norrlandsstäder som Härnösand och Östersund hade Umeå vunnit kampen om pliktexemplaren, mycket p.g.a. att man i Umeå sedan slutet av 1940-talet börjat bygga upp ett vetenskapligt bibliotek.

De till Umeå anlända bokpaketen 1951 transporterades från järnvägsstationen vidare med lastbil upp till Västerbottens museum. Här skulle böckerna lagras i väntan på bygget av det nya stadsbiblioteket (vilket skulle ta tre år). Oro spred sig på museet och bland ansvariga för transporten, skulle golvet i museets övervåning -där böckerna skulle lagras- hålla för den stora tyngden? Det visade sig att golvet höll och ytterligare trehundra kilo tryck skulle sedan fortsättningsvis varje månad levereras till Umeå och lagras på museet. Det hela växte till ett bokberg i Västerbottens museums lokaler.

Under hösten 1951 var det så dags att börja öppna paketen. Museichefen och stadsfullmäktiges ordförande hade inte haft ro att vänta på öppningen utan hade tjuvkikat i ett av paketen. Det sägs att det som de såg inte riktigt motsvarade deras förväntningar. Paketet lär ha innehållit en arbetsbok för dykare, motbok från vin- och spritcentralen i Malmö samt en tidning med ”skillingtrycksliknande änglar som blåste i trumpet”.

Uppackning på Västerbottens museum i december 1951. Fr. v. Bernhard Bäckström, ordförande i biblioteksstyrelsen, Sven-Ola Hellmér, stadsbibliotekarie i Umeå samt Gösta Ottervik, Kungliga biblioteket. Foto: Västerbottens Kuriren.

I december 1951 kom expertis från Kungliga biblioteket – Förste bibliotekarien Gösta Ottervik – för att instruera personalen som skulle arbeta med sorteringen av trycket. De som anställts för uppgiften var ”en fil. kand. med biblioteksexamen jämte honom ett underställt skrivbiträde och vaktmästare ”. Frågan man brottades med var: Vad av alla dessa ton tryck skulle sparas och vad kunde man slänga?

66 år senare så fortsätter pliktleveranserna av allt svenskt tryck till Umeå. Numera är det Umeå universitetsbibliotek som är mottagare av sändningarna. Årligen anländer åtskilliga ton tryck till universitetsbiblioteket och idag är man betydligt fler än 3 st som tar hand om materialet. Frågan är hur det ser ut 66 år fram i tiden. Finns trycksaker då eller levereras allt digitalt?

En liten fråga återstår: Vad är det som syns genom fönstren på bilden från museet 1951? Det var tydligen mer än bokberg som lagrades på museet vid den här tiden.

Källor: Västerbottens Kuriren och Västerbottens Folkblad 1951, arkivet efter Stiftelsen Vetenskapliga biblioteket i Umeå samt boken Akademin i Storskogen författad av Gunnar Westin.