Arsenik och gamla böcker

”– – – Jag undrar om här finns arsenik i denhär boken, ty jag har så rysligt ondt i hufvudet i dag. Hädanefter skall jag nog akta mig för grå moleskinnsryggar. – – Emellertid skall jag fråga Lars Peter hvad han tror om saken.

I dag har jag riktig skrifklåda, jag tror det är första gången på flera år. – Otrefligt med de tankarne på arsenik ! Jag kan icke bli fri från dem. Men det är ju bättre att skrifva i en oinbunden bok än att ytterligare minska den lilla rest af helsa jag har qvar.”

(Victoria Benedictsson, Stora Boken I. Dagbok 1882–1884 (1978), s. 190)

I sin dagbok 1883 oroade sig Victoria Benedictsson över huruvida det kunde finnas arsenik i hennes anteckningsböcker. Här på Umeå universitetsbibliotek väcktes för en tid sedan samma fråga. Finns det böcker med arsenik, giftiga böcker, i samlingarna? För att få svar på det har biblioteket genomfört en omfattande undersökning där arsenikhalten i böcker har mätts. Detta resulterade i att ett flertal potentiellt hälsofarliga böcker i samlingarna upptäcktes.

Förekomsten av ämnet arsenik i äldre böcker har på senare tid uppmärksammats på flera håll. Nyligen togs det till exempel upp i en artikel i DN och liknande rapporter tycks dyka upp med jämna mellanrum i nyhetsmedia. Det är uppenbart att tanken på giftiga böcker fascinerar. Huvudskälet till att det just på senare tid rapporterats om detta i media är emellertid att arsenik i böcker de senaste åren också varit föremål för ett flertal vetenskapliga studier och projekt.

Arsenik har sedan långt tillbaka i historien använts för att skapa tilltalande färgpigment som kunde användas bland annat i produktionen av böcker. Sådana pigment kunde till exempel användas av medeltida miniatyrmålare som illuminerade påkostade manuskript. Ett annat exempel är böcker från 1500- och 1600-talet där pärmarna klätts med återanvända medeltida fragment som bestrukits med arsenikhaltig grön färg. Bok- och papperskonservatorn Fanny Stenback har även lyft fram arsenikbestrukna pergament i Ludgo kyrka.

Det var emellertid under 1800-talet som användningen av arsenikbaserade färgpigment fick ett rejält uppsving.  År 1775 framställde den svensk-tyske apotekaren och kemisten Carl Wilhelm Scheele ett grönfärgat pigment, s.k. scheelegrönt, baserat på arsenik som kom att bli mycket använt. Ett annat arsenikbaserat grönt pigment, som kom att bli känt bland annat under namnet parisergrönt, började produceras kommersiellt i Tyskland 1814. De gröna färgerna som dessa pigment gav upphov till blev mycket populära under 1800-talet och de kom att användas i många olika slags kommersiella produkter, bland annat förlagsklotband. Det är denna typ av bokband som stått i fokus i det hittills mest uppmärksammade projektet kring böcker med potentiellt hälsofarliga mängder arsenik, nämligen Poison Bok Project, ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan University of Delaware och Winterthur Library.

Här i Umeå aktualiserades frågan kring arsenik i boksamlingarna i och med att böckerna på bibliotekets förslag kom att bli föremål för ett examensarbete av Ylva Bergström på kandidatprogrammet i miljö- och hälsoskydd. Som ett moment i examensarbetet genomförde Bergström under höstterminen 2022 systematiska mätningar av arsenikhalten av böcker i Östergrensamlingen. Detta följdes på bibliotekets uppdrag upp vårterminen 2023 med en andra omgång mätningar, också genomförda av Bergström, som då omfattade samtliga de resterande specialsamlingar som är placerade i säkerhetsmagasin. Denna andra del av undersökningen utgjorde inte en del av examensarbetet, men båda delundersökningarna följde samma metod.

Den första steget i båda delundersökningarna bestod av en okulär genomgång av de berörda samlingarna där samtliga urskiljbart grönfärgade bokband plockades ut för att testas. För den första delen, Östergrensamlingen, resulterade detta i (cirka) 420 böcker.  I denna del av undersökningen valdes även 42 icke-gröna böcker slumpmässigt ut som jämförelsematerial.

Dessa böcker testades sedan med ett XRF-instrument (röntgenfluorescens spektroskopi). Genom denna teknik riktas en energirik röntgenstråle mot provet. Den förflyttning av energi som då skapas i provets atomer är beroende av vilket ämne den emitteras från och därmed kan den kemiska sammansättningen av provet bestämmas. Mätresultaten ger ett kvantitativt värde mätt i ppm (parts per million). 1 procent är lika med 10 000 ppm.

I den första delundersökningen, den som redovisas i Bergströms examensarbete, återfanns arsenik i 74% av de 420 gröna böcker som analyserades. För 65% av böckerna var arsenikvärdet högre än 10 ppm. 7% hade ett arsenikvärde högre än 400 ppm.

Av de 42 slumpvis utvalda icke-gröna böcker som också analyserades i denna del av undersökningen hade 70% ett mätbart arsenikvärde. Nästan hälften hade ett värde lägre än 10 ppm och inget av de icke-gröna bokbanden hade ett värde som översteg 400 ppm.

I den andra delundersökningen plockades (cirka) 855 grönfärgade böcker ut. Dessa testades sedan enligt samma metod som tidigare, men ingen statistisk sammanställning och analys har gjorts av resultaten som på den första delen av undersökningen. Syftet var här enbart att lokalisera potentiellt hälsofarliga böcker i samlingarna.

Ett problem är att det inte finns några fastställda gränsvärden gällande när arsenik i bokband bör anses vara en möjlig risk för hälsan. Exponeringsvägar och exponeringstid viktiga men osäkra faktorer. Det behövs helt enkelt mer forskning kring vid vilka arsenikvärden och under vilka förutsättningar hanteringen av en bok bör ses som en potentiell hälsorisk. En praktisk utmaning är att en systematisk undersökning av arsenik i boksamlingar är mycket tidskrävande.

Här vid Umeå universitetsbibliotek har det beslutats att bokband som konstaterats ha ett arsenikvärde som överstiger 900 ppm tills vidare ska hanteras enligt särskilda instruktioner (se nedan) för att skydda personal och låntagare. Sammanlagt i de båda delundersökningarna testades (cirka) 1275 gröna böcker och bland dessa påträffades 44 bokband där arsenikhalten översteg den uppsatta gränsen på 900 ppm, vilket motsvarar drygt 3% av de testade böckerna.

Några av dessa böcker ingår i flerbandsverk där det finns ytterligare band av samma slag och i något fall förekommer dubblettexemplar med samma typ av band. I dessa fall har bara ett av bokbanden testats och de övriga likadana banden har antagits ha ungefär likvärdig arsenikhalt. Slutsumman blir med detta inräknat 54 bokband med ett arsenikvärde som kan antas överstiga 900 ppm. Samtliga dessa bokband har katalogiserats med en anmärkning i beståndposten som gör att de går att söka fram i Libris. Observera dock att det i flera fall rör sig om kolligatband, dvs. böcker där flera titlar bundits samman, så antalet träffar i Libris är därför större än antalet band.

Den främre pärmen på samtliga 44 bokband där arsenikvärdet har konstaterats vara högre än 900 ppm har skannats av. Bilderna har nu publicerats som en samling på flickr.com: Arsenical books: book bindings with arsenic value >900 ppm. För varje band finns rudimentär metadata angivet, däribland det uppmätta arsenikvärdet. Tanken är att dessa bilder ska kunna vara av nytta för andra institutioner som funderar på om bokband med högt arsenikvärde kan finnas även i deras samlingar. Bildsamlingen ger exempel på vilken typ av böcker det kan handla om.

Dessvärre kännetecknas dessa böcker inte av någon bestämd typ av bokband som gör dem enkelt identifierbara. Scheelegrönt och parisergrönt brukar ofta associeras med klotband (så till exempel inom Poison Book Projekt), men bland de mest arsenikhaltiga bokbanden i den undersökning som genomförts här i Umeå finns även många pappband, halvskinnband och ryggskinnband. En del band sticker ut genom sin tydligt giftgröna färg, men de allra flesta har ett mer diskret yttre. Somliga band är enfärgade, men ett ganska stort antal har pärmar som har klätts i olika sorters marmorerat papper. De flesta av dessa bokband liknar helt enkelt sådana böcker som finns lite överallt i äldre boksamlingar.

Vad går det att säga om vid vilka tidsperioder det förekom mer eller mindre arsenik i bokbanden? För att svara på den frågan är det viktigt att skilja på när inlagan trycktes och när bokbandet är tillverkat. I den undersökning som redovisas här avser uppgiften år endast tryckår, dvs. inte när boken bands. I de flesta fall kan bandets tillverkningsår antas vara någorlunda överensstämmande med tryckåret, men det är inte säkert att så är fallet. Det är inte ovanligt att en bok har bundits vid en tidpunkt åtskilligt senare än när boken trycktes.

Saken kompliceras också av att ett band ibland kan innehålla mer än en titel, dvs. det kan röra sig om ett kolligatband där flera volymer bundits samman. I redogörelsen för tidsperioder nedan är årtal av praktiska skäl liktydigt med tryckår på den första volymen som förekommer i ett band (även om det skulle vara bäst att utgå ifrån den ingående volym som har det senaste tryckåret).

De samlingar som har undersökts innehåller böcker med stor variation avseende tryckår, där finns böcker från slutet av 1400-talet till mitten av 1900-talet. I den första delen av undersökningen, den som redovisas i Bergströms examensarbete, var den äldsta boken som kom fram vid den okulära genomgången från 1529 och den yngsta från 1947. Resultaten av mätningarna visar att böcker med högst arsenikhalt har tryckår från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Nio böcker från denna del av undersökningen har ett arsenikvärde på mer än en procent. Dessa böcker återfinns samtliga i tidsperioden 1825–1848.  De två böcker som har högst arsenikvärde av dessa nio är båda tryckta på 1840-talet.

Resultaten från den andra delen av undersökningen visar i stort samma tendenser. Merparten av de böcker som har högst arsenikvärde (>900 ppm) befinner sig någonstans i spannet från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Den tidigaste boken, Wällustens twenne blås-bälgor , har emellertid tryckåret 1690, men i detta fall kan det eventuellt röra sig om en senare bindning. Två av böckerna med högst arsenikvärde sticker ut genom att ha ett förhållandevis sent tryckår, Minne af Jönköping från 1866 och Kort öfversigt af vitterhetens historia från 1881. I denna delundersökning är det bara två böcker som har ett arsenikvärde på över en procent, det gäller den nyss nämnda Wällustens twenne blås-bälgor (1690) samt Linear-teckning ämnad att grundlägga och förbereda undervisningen uti mathematik (1830).

Undersökningens resultat avseende tidsperioder då det förekommer mest arsenik i böckerna, från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet, överensstämmer alltså väl med de år då arsenikbaserade gröna färgpigment som scheelegrönt och parisergrönt var populära i Europa.  

Det är specifikt arsenik som har stått i fokus för den genomförda undersökningen, men XRF-instrumentet ger även resultat för andra ämnen. Därmed framkom det att också andra potentiellt hälsofarliga ämnen, som bly och kvicksilver, förekommer i många av de undersökta böckerna. För mer kunskap om detta skulle emellertid separata studier behöva göras.

Tills vidare gäller som sagt särskilda rutiner vid Umeå universitetsbibliotek för böcker som har ett konstaterat arsenikvärde som överstiger 900 ppm. Detta innebär först och främst att alla sådana böcker ska vara placerade i säkerhetsmagasin. Böckerna ska också inneslutas i ett skyddande plastomslag (polyesterfilm) och tydligt märkas upp med varningsetiketter.

Om någon skulle beställa fram en av dessa böcker så hänvisar biblioteket i första hand till digitaliserade versioner. Om böckerna ändå önskas konsulteras fysiskt så informeras låntagaren om att ett skyddande underlag och engångshandskar ska användas, samt att det är viktigt att tvätta händerna noggrant efteråt. Biblioteket tillhandahåller också andningsskydd som kan användas om så önskas.

Kort sagt, ibland kan det vara klokt att följa Victoria Benedictssons exempel och vid misstanke om arsenik iaktta vissa försiktighetsåtgärder vid hanteringen av böcker. Huruvida just böcker med grå moleskinnsryggar bör undvikas har undersökningen emellertid inte lyckats visa.

Litteratur:

Bergström, Ylva. Förekomst av arsenik i en äldre boksamling (2022). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-205111

Delbey, Thomas; Jakob Povl Holck, Bjarke Jørgensen, Alexandra Alvis, Vanessa Haight Smith, Gwénaëlle M. Kavich, Kimberly A. Harmon, Bertil Fabricius Dorch, Kaare Lund Rasmussen. ”Poisonous books : analyses of four sixteenth and seventeenth century book bindings covered with arsenic rich green paint”. I: Heritage Science 7:91 (2019). https://doi.org/10.1186/s40494-019-0334-2

Tedone, Melissa och Rosie Grayburn. ”Arsenic and old bookcloth : identification and safer use of Emerald green Victorian-Era cloth case bindings”. I: Journal of the American Institute for Conservation, 62(1), 1–12 (2023). https://doi.org/10.1080/01971360.2022.2031457