När man som arkivarie sorterar och förtecknar handlingar av papper så förvaras de oftast på högst varierande sätt, allt ifrån löst i en låda, i en plastficka eller i ett kuvert. Det vanligaste är dock att handlingarna är insatta i pärmar. Att använda pärmar som förvaringsmedium kan kännas helt självklart idag och desto mer självklart är det om hur man använder en pärm. Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden var pärmen en nymodighet. Detta blev jag varse när jag under förteckningsarbetet hittade en gammal pärm med en mycket intressant insida.
Men vi börjar från början. Uppfinnaren av gaffelpärmen var grosshandlaren Andreas Tengwall i Helsingborg. Han startade fabrikstillverkning av gaffelpärmar i sin villakällare i Valltorp. 1890 fick han patent på uppfinningen som han kallade en ”brev- och värdepappersordnare”. Gaffelpärmen fick namnet Trio-pärmen efter honom själv och hans två kompanjoner, bokhandlaren Otto Khilberg och bokbindare R Larsén.
Pärmen hade fyra långa motriktade gafflar av metall som höll handlingarna på plats och en ledad rygg som underlättade i och urtagning av handlingar. För att få de fyra hålen på rätt plats på pappret så att det kunde sättas in i pärmen konstruerade Tengwall även ett speciellt hålslag. De satsade också på en internationell marknad genom att starta en fabrik i USA. Efter Anders Tengwalls frånfälle 1910 tog hans son Teodor Tengwall över och därefter hans syster Frida som sedan sålde företaget till Esselte 1926. I samma veva flyttade fabriken till Stockholm. Andreas Tengwall kom att bli en av Helsingborgs ledande män tack vare sitt världspatent och sin framgångsrika fabriksverksamhet.
Angående hålens placering, oftast 2 eller 4 stycken, så varierar det idag mellan olika länder världen över. Gemensamt är att hålen placerats symmetriskt på kanten runt papprets mitt. Den internationella standarden ISO 838 säger att två hål med diametern 6 +/- 0,5 mm ska placeras med 80 +/- 0,5 mm emellan dem och 12 +/- 1 mm från kanten på pappret. Vilket papper som helst kan hålslås enligt denna standard bara det är minst 100 mm. Att använda fyra hål finns inte specificerad i standarden men hålslagning med fyra hål ökar stabiliteten vid insättning i t.ex en pärm. Då ska ytterligare två hål placeras.
Tengwalls placering av hålen kom att kallas Triohålning och är en svensk de facto-standard. Från hålens mitt är avståndet mellan de två mittersta hålen 70 mm med de yttre hålen 21 mm längre ut. Denna placering av hålen, den så kallad triohålningen, är numera den gängse standarden som vi använder i Sverige.
Det som mest fångade mitt intresse var pärmens insida. Här finns en lång bruksanvisning om hur man använder denna nymodighet. För det första fastslås att alla papper som ska sättas in i pärmen måste först hålslås. Sedan beskrivs mycket ingående om hur man sätter in pappret och hur man håller sina händer när man gör denna manöver. Sedan hur man enklast stänger pärmen. Som avslutning på bruksanvisningen får man rådet att:
”Förvara pärmen stående och överfyll den aldrig”.
Pärmen i fråga som startade denna berättelse är således tillverkad någon gång mellan 1900 och 1926. Det tidigare årtalet på grund av den blivit prisbelönt tre gånger, 1893, 1897 och 1900 vilket är tryckt på pärmens insidor. Det senare datumet på grund av att Tengwall AB blev uppköpt av Esselte 1926 och pärmen är märkt att den är tillverkad av Tengwall AB.
Så ibland kan något så enkelt och självklart som en pärm väcka ens nyfikenhet. De flesta ting i vår vardag som känns självklart hur man använder har någon gång varit en nymodighet.
Kommentera