En dag om specialsamlingar i Lund

Mot slutet av förra året, den 27:e november, anordnades på universitetsbiblioteket i Lund ett heldagsseminarium om specialsamlingar. Bättre sent än aldrig kommer här en sammanfattning skriven utifrån minnesanteckningar som gjordes under dagen.

Arrangemanget i Lund utgjorde en fortsättning på en serie seminarier kring specialsamlingar som fortgått sedan 2014. Dessa seminarier har blivit ett utmärkt forum för att träffa kollegor som arbetar med liknande samlingar runt om i landet och få möjlighet att diskutera gemensamma frågor och utmaningar.

Bidrag från de tre första seminarierna, som gick under samlingsnamnet Bevara för framtiden, har samlats i en skrift som finns att läsa i elektronisk form: ”Bevara för framtiden”. I samma skriftserie finns även bidragen från de två senaste seminarierna utgivna (tyvärr inte elektroniskt): ”Kulturarvsperspektiv”.  Här på bloggen Tryckt & otryckt finns också ett inlägg om det närmast föregående seminariet i Uppsala.

Namnet på seminariet i Lund var det skånskt klingande och, åtminstone för oss som arbetar med specialsamlingar, lite lagom provocerande ”Mög på hög? Ett heldagsseminarium om forskningen och specialsamlingarna”. Frågan om möget skulle lätt kunna avfärdas som retorisk (med det givna svaret: nej, specialsamlingarna runt om i landet utgör ett viktigt kulturarv), men den bör nog också läsas som en uppfordran gällande det tillgängliggörande arbete som kontinuerligt krävs för att samlingarna ska fortsätta att vara viktiga för den moderna forskningen.

Eva Nylander, tf. Universitetsbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek, hälsade välkommen och tog avstamp i Rick Andersons artikel ”Can’t by us love: the declining importance of library books and the rising importance of special collections” och dennes distinktion mellan commodity och non-commodity documents. Utan att här gå vidare in på Andersons argumentation (ni kan själva läsa artikeln) så landar den i slutsatsen att forskningsbibliotekens arkiv och specialsamlingar, bestående av rara och unika artefakter, borde ges ökad prioritet i dagens digitaliserade nätverksmiljö, då denna typ av samlingar inte kan ersättas av kommersiella tjänster. Mögets tid är här, sammanfattade Nylander.

För dagens första bidrag, med rubriken Hög på mög! Om arkiventusiasm, tillgängliggörande och digital infrastruktur för utbildning och forskning, stod sedan Anna Nilsson-Hammar, historiker vid Lunds universitet. Hon talade utifrån sin praktiska erfarenhet av vad som var ett sammanhållande tema för detta seminarium, nämligen forskarens roll och behov i relation till specialsamlingarna.

Inledningsvis redogjorde Nilsson-Hammar för ett halvårsprojekt, genomfört för ett antal år sedan, där en utgångspunkt hade varit det faktum att studenter hellre tenderade att välja att arbeta med modernt material framför tidigmodernt material. Det finns trösklar då det gäller det äldre materialet, innehållet representerar till exempel idévärldar och världsbilder som i dag är svårbegripliga och för dem som är ovana utgör dessutom äldre handskrift och tryckt frakturstil ett hinder.

Projektet som Nilsson-Hammar arbetade med syftade därför till att stimulera och möjliggöra ett ökat användande av det tidigmoderna materialet i samlingarna på universitetsbiblioteket i Lund. Detta resulterade i webbplattformen ”Guide till UB:s specialsamlingar”, vilken var tänkt som en lättillgänglig ingång till materialet och att kunna inspirera till föreläsningar, övningar och uppsatser. Sidan är inte längre tillgänglig, men den var indelad i olika teman ungefär som det ser Lund UB:s nuvarande hemsida.

Synliggörandet av samlingarna är grundläggande, underströk Nilsson-Hammar, och det är viktigt att tillhandahålla ingångar för användarna. Detta är något som numera har blivit möjligt på helt nya sätt genom möjligheten att erbjuda olika digitala representationer av materialet. Där finns det (ofta outnyttjade) möjligheter att lägga in pedagogiska dimensioner, anpassade till undervisning, och det går att skapa tillfälliga digitala samlingar kopplade till ett specifikt kursinnehåll.

Nilsson-Hammar betonade också hur centrala de digitala resurserna har blivit för dagens forskare. Hon talade om hur hon själv ofta använder digitala representationer av fysiska samlingar från exempel Göttingen, Dresden och München. En fråga att ställa sig blir då: hur påverkar urvalet av det material som digitaliseras dagens historieskrivande? Detta var en problematik som även andra talare under dagen skulle återkomma till.

Näste talare var Håkan Håkansson, idéhistoriker verksam vid universitetsbiblioteket i Lund: Under rubriken Kuriöst! Om ett förunderligt projekt och dess brister redogjorde han till att börja med för ett aktuellt forskningsprojekt där han ingår: ”Beundran och förundran i förändring – att förstå Museum Stobaeanum”. Projektet syftar till att ur olika perspektiv belysa Kilian Stobæus (1690-1742) kuriosakabinett. Denna samling med naturföremål och fornsaker skänktes till Lunds universitet 1735 och blev grunden till dess naturhistoriska museum. I dag är den fysiska samlingen spridd på många platser och en del av projektet består därför i att digitalt återskapa samlingen på Alvin, något som innebär att omkring 1000 föremål kommer att digitaliseras och ges utförlig metadata.

I den andra delen av sin presentation så vände Håkansson emellertid på det hela och problematiserade precis den typ av digitaliseringsprojekt som han nyss beskrivit, det vill säga en projekttyp som genererar riklig metadata, men där det material som digitaliseras är kvantitativt begränsat och kan sägas vara primärt riktat mot en relativt liten användargrupp. Den största delen av budgeten består av forskarnas lönekostnad. Håkansson menar att denna modell har blivit normen för svenska digitaliseringsprojekt, något som han är kritisk till. Prioritet borde riktas mot att finansiera fler projekt som är inriktade på att producera en ansenlig mängd digitala objekt. Vi pratar mycket om digitalisering i Sverige, konstaterade han, men vi gör det inte så mycket.

Liksom föregående talare betonade Håkansson att digitalisering är kanonbildande, vilket innebär att digitaliserat material i större utsträckning nyttjas i forskning än icke-digitaliserat material. De flesta av dagens forskare tillbringar sin tid ute på nätet, inte i läsesalarna. Detta betyder kort sagt att det som kulturarvsinstitutionerna väljer att digitalisera styr forskningens utveckling. Det är därför av största vikt att det digitala urvalet ges mängd och bredd. Frågan om statliga medel till storskaliga digitaliseringsprojekt borde drivas mycket hårdare, menade Håkansson.

Håkansson underströk också vikten av fungerande samarbetsformer mellan de inblandade parterna och han avslutade med tre budord riktade till finansiärer, bibliotek och forskare:

1) Finansiärer: Tänk brett, inte smalt!

2)  Bibliotek: Involvera forskare – biblioteken är deras arbetsredskap!

3) Forskare: Engagera er i biblioteken – de är era arbetsredskap!

För det sista bidraget innan det var dags för lunch stod Göran Blomqvist, verkställande direktör på Riksbankens Jubileumsfond. Han kunde med andra ord sägas representera forskningsfinansiärens perspektiv. Inledningsvis talade han om ett antal tidigare genomförda projekt, knutna till kulturarvssamlingar och minnesinstitutioner, där Riksbankens Jubileumsfond bidragit med medel.  En erfarenhet som hade gjorts i dessa sammanhang, och det var något som även Håkansson hade understrukit i föregående bidrag, var att det ofta inte finns tillräckligt utvecklade och förtroliga kontakter mellan forskningsvärlden och de organisationer som förvaltar kulturarvssamlingarna. Detta utgör ett hinder då kommer till att bygga upp forskning vid minnesinstitutionerna.

Digitalisering av kulturarvet och datadriven forskning utpekas som prioriterade områden i 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50). Vetenskapsrådet måste ha en specifik forskningsfråga som grund för sina anslag, vilket innebär att bredare digitaliseringssatsningar, av det slag som Håkansson argumenterade för, har svårt att finna finansiering den vägen. Då det gäller anslag från Riksbankens Jubileumsfond så finns det däremot utrymme att inrymma även digitaliseringsprojekt av mer allmän karaktär. Blomqvist nämnde särskilt den årliga utlysningen för infrastrukturella satsningar som en sådan möjlighet.

Det som emellertid är svårt att få externt finansierat är arbetstiden. Digitalisering kräver också anslag som sträcker sig över en längre period; det tar helt enkelt tid att genomföra större digitaliseringsprojekt. Blomqvist påpekade att det var viktigt att söka samarbetsformer mellan minnesinstitutionerna; allt behöver inte byggas upp från grunden av var och en.

Efter lunch så var det dags för Katinka Ahlbom och Rasmus Lindgren, från Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket, att presentera Arken – Kungliga bibliotekets nya katalog för handskriftsaccessioner och enskilda arkiv. Bakgrunden till den nya katalogen var att KB behövde ett arkivförteckningssystem för att ersätta Ediffah. Ett avgörande krav på det nya systemet var att det skulle kunna hantera hierarkiska beskrivningsmodeller. KB valde att utgå från AToM, en webbaserad lösning med öppen källkod, och utarbeta en egen tillämpning av detta. Resultatet blev alltså Arken.

Andra söktjänster för KB:s handskrifter är nominalkatalogen, RA:s brevdatabas och realkatalogen. I Arken hittas först och främst material som accederats från 1960-talet och framåt. Utvecklarna arbetar med att få fram export av poster såväl till NAD som till Libris. Digitala objekt hanteras i Arken genom länkning, inte uppladdning. Några av fördelarna med Arken är att det är snabbt och enkelt att katalogisera i systemet, att det använder öppen källkod och öppna data (i den mån som lagen tillåter det), samt att det hanterar länkad data. Eftersom systemet bygger på öppen källkod så kommer det att vara möjligt för andra kulturarvsinstitutioner att använda mjukvaran och bygga vidare på KB:s utvecklingsarbete.

Därnäst hade turen kommit till Maria Mostadius och Atticus Pinzon Rodriguez. De representerade Biologiska museet vid Lunds universitet och talade under rubriken Is it real? 3D scanning objects for a broader public. I museets samlingar finns en stor mängd fysiska artefakter som är av intresse för internationell forskning, men vars karaktär gör att det är svårt att låna ut dem. Det är vanligt att de är ömtåliga, vilket försvårar transport, och många av dem är också unika. Somliga objekt innehåller dessutom hälsofarliga ämnen. Det här är en problematik som känns igen från arbetet med specialsamlingar där objekt vanligtvis inte heller lånas ut annat till andra institutioner.

På Biologiska museet i Lund har man därför som ett alternativ börjat 3D-skanna objekt i sina samlingar. Detta är en typ av digitalisering som bevarar information om det digitaliserade objektets form, textur, färg och storlek. Exempel på sådana digitaliserade artefakter ur museets samlingar finns uppladdade på Sketchfab. Genom dessa digitala representationer kan forskare utvinna mycket information utan att behöva ta del av originalen. Det går också att skapa fysiska reproduktioner av objekten genom 3D-skrivare. Vid behov kan 3D-skanningens representation av objektets yta också kompletteras med CT-skanning för att ge information om insidans egenskaper.  De digitala samlingar som skapas understödjer undervisning, forskning och utåtriktad verksamhet.

Seminariet avslutades av Ragni Svensson, bokhistoriker, som under rubriken Fem år med Bo Cavefors förlagsarkiv berättade om sitt avhandlingsarbete och specifikt hur hon hade använt material i Cavefors förlagsarkiv. Svenssons uppmärksammade avhandling “Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1952-1982″ lades fram förra året. Detta konkreta exempel på en forskares arbete med den sortens fysiska samlingar som utgör fundamentet för arkiv och specialsamlingar (även i en tid då det talas mycket om digitalt tillgängliggörande) knöt på ett passande sätt ihop en givande dag i Lund.