Umeå universitetsbibliotek har en enhet på Konstnärligt campus och där finns böcker om arkitektur och konst mm. Det kan vara stora, tjocka band i tjusigt utförande. Det är ju fint men ibland undrar jag om konstnärligheten går för långt när vissa böcker produceras. De borde ju vara så konstruerade att de håller längre än en bläddring, kan man tycka. Det tycker i alla fall jag som ska ta hand om att laga det som gått sönder.

Här kan man se ett litet urval av böcker som är vanliga i bokbinderiet.  En äldre bok som behöver häftas om, en bok med lös rygg och en där ett blad är löst.

Idag kom på mitt bord en till synes hel bok men när jag slog upp pärmen stod det klart att hela inlagan var lös. Lösa inlagor är inte ovanligt alls och det är inte svårt att laga i vanliga fall. Men här! Jag är faktiskt chockad över hur man har tänkt, eller troligen inte tänkt.

Boken är stor, har styv rygg i samma material som pärmen och knappt någon fals mellan rygg och pärm. Inlagan har öppen rygg så att man ser hur den är häftad och den är utan kontakt med främre pärmen. Det enda som förbinder inlagan med bakre pärmen är försättspapperet (ingen gasväv eller annan förstärkning!).

Förmodligen gick boken sönder vid första genombäddringen. Fram till mitten av boken märks ingenting men sedan börjar saker hända. Ju närmare slutet desto mer slits det stackars försättspapperet och det kan inte annat än rivas loss.

Nu får jag gnugga geniknölarna och komma på något listigt som lösning på problemet.

Åsa, bokbindare på UmUB