Vet du vad en järnkrona är? Enligt Svenska Akademiens ordbok finns det två betydelser av ordet. Antingen kan den som bär en järnkrona vara en lombardisk medeltida kung eller – mer troligt – en straffånge på fästning. Det senare förklaras av att en järnplatta med kunglig relief prydde de kedjor som fångar förr fick bära under fängelsevistelser. Idag återfinns järnkronor förhoppningsvis bara på museer.

Järnkrona ur Nordiska museets samlingar.


Själv läser jag just nu Sara Lidmans bok Järnkronan och fascineras av berättelsen om Didrik Mårtensson, handlaren och kommunalnämndens ordförande, som blir dömd för förskingring och får tillbringa nio månader på Långholmen. I boken får han bära tunga fångkedjor när han forslas med tåg från ”Lillvattnet” ner till fängelset i Stockholm.

Då jag för några veckor sedan i mitt jobb som arkivarie sökte handlingar i Sara Lidmans arkiv stötte jag oväntat på ett foto som väckte min nyfikenhet. I ett av Saras brev hade hon bifogat ett foto av sig själv i just fångkedjor. Fotot visade sig vara taget i polishuset i Skellefteå 1984. Sara arbetade under den tiden just med boken Järnkronan och hade besökt polishuset i syfte att prova kedjorna. Hon ville bättre förstå känslan av att bära på den tunga utstyrseln. Sara var känd för att göra grundlig research inför sina böcker, så även denna gång.

Foto ur Sara Lidmans arkiv. Bilaga till brev sänt till regissören Leif Sundberg.

Själv blev jag, efter att ha sett fotot, lockad att på nytt läsa det avsnitt i boken som skildrar Didrik Mårtenssons avfärd till Långholmen. Med vetskapen om Saras besök på polishuset i Skellefteå kunde jag inte låta bli att småle när jag läste hennes fantastiska framställning i boken. Här skildrar hon hur länsman vid gripandet av ”delinkventen” Mårtensson fumlar och trasslar med fångkedjor och trilskande lås. När Didrik sedan iklädd sin järnkrona förs bort så beskrivs han av Sara nästan som en konung på väg till sin kröning. Med rasslande kedjor och med det tunga tillhörande järnklotet i famnen glider han värdigt fram mot sin fångtransport. Eller rättare sagt – trippar fram, då Sara av egen erfarenhet insett att det inte var så lätt att röra sig värdigt med tätt hopbundna fötter.

Fyndet av fotot i arkivet kändes helt plötsligt som en riktad postum hälsning från författaren till arkivarien/läsaren. Tack Sara för ”vinken” och för inlevelsen och förståelsen av Järnkronan.