Tisdag förra veckan, den 17 oktober, hölls seminariedagen ”Specialsamlingar i Sverige” på Gustavianum i Uppsala. Det var det andra seminariet i en serie med samma namn, vilken arrangeras som ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek. Dessa dagar utgör en fortsättning på en tidigare anordnad seminarieserie kring specialsamlingar, då under namnet ”Bevara för framtiden”. Bidragen från denna föregående serie finns samlade i en publikation som är fritt tillgänglig i elektronisk version.

Någon ställer sig kanske här den helt rimliga frågan: vad är en specialsamling? Ett kort svar på detta är att det handlar om urskiljbara samlingar som på något sätt är åtskilda från ett biblioteks övriga samlingar av den anledningen att materialet är unikt, sällsynt, har en gemensam proveniens eller i övrigt anses ha ett särskilt värde, först och främst ur en kulturarvsaspekt. Det handlar även om att objekten i denna sorts samlingar ofta är ömtåliga och därför kräver en särskild förvaring och hantering. Många gånger rör det sig om äldre material, om än inte nödvändigtvis. Långtidsbevarande är en viktig aspekt då det kommer till specialsamlingar.

Den här oktoberdagen i Uppsala inledde Maria Schildt, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, med att, under rubriken Musik och materiell kultur. Att arbeta med musikaliers omusikaliska egenskaper, tala om Dübensamlingen och visa på hur vi genom dess objekt kan utvinna kunskap som går utöver det rent musikaliska innehållet i notmaterialet. Det handlar till exempel om hur kulturella uttryck spreds mellan de europeiska hoven under 1600-talet och hur dessa uttryck genomgick anpassningar beroende på kontext. För att så utförligt som möjligt kunna klarlägga dessa informationsflöden så är de materiella egenskaperna hos samlingens artefakter väsentliga, till exempel papperets vattenmärken för datering.

Dimitrios Iordanoglou, från institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, talade därefter under rubriken Homeros from the hylla? Vad är en klassisk text och var finns den egentligen? Med Iliaden som utgångspunkt så redogjorde han för de grundläggande skillnader, samt påföljande för- och nackdelar, som inom textkritiken finns mellan den stemmatiska metoden, med dess grundläggande strävan efter att härleda en enda urtext, och ett metodval som i stället väljer att publicera så kallade multitexter, som till exempel i Homer Multitext Project.

Sedan hade turen att inta podiet kommit till Erik Hamberg, Uppsala universitetsbibliotek, och han berättade om Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk. Genom en nummerangivelse som finns antecknad i vissa av de böcker som ingår i biblioteket på Lövstabruks herrgård så kan dessa exemplar kopplas till motsvarande poster i den tryckta katalog som utgavs i samband med bokauktionen efter Olof Rudbeck d.y.:s död. Ett 60-tal böcker har därigenom identifierats som förvärvade av Charles De Geer vid detta tillfälle, varav ett 30-tal inom ämnet biologi. Somliga av dessa exemplar uppvisar sotskador som går att koppla till stadsbranden i Uppsala 1702. En del av böckerna i Leufstabiblioteket bands om i början på 1900-talet, något som innebar att de tidigare försättsbladen ersattes och även att vissa marginaler beskars hårt. Därmed försvann information som annars hade gjort det möjligt att eventuellt knyta ytterligare exemplar till Rudbeck d.y. En nyttig påminnelse om betydelsen av att bevara böcker i deras rådande skick.

Efter lunch var det dags för Annie Mattsson, från institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, att tala under rubriken Kunskap, makt, materialitet. Svenska arkiv på 1700-talet. Detta är också namnet på ett forskningsprojekt där Mattsson ingår som en av deltagarna.  I modern forskning har inte bara arkivalierna, utan allt oftare även arkivorganisationerna i sig själva kommit att bli föremål för studier. Det tidigmoderna 1700-talet var en guldålder för etableringen av olika verksamhetsarkiv. De administrativa praktikerna genomgick en professionaliseringsprocess samtidigt som de statliga arkivpraktikerna spreds till civilsamhället. Mattson har studerat praktikerna i ett sådant enskilt arkiv, nämligen Kungliga Poliskammarens arkiv, och i synnerhet har hon där undersökt notarierollen. Idealet, som eftersträvades genom upprättandet av system och standardisering, var att notarien skulle skriva ned, men utan att lämna individuella spår. Mattsson visade på hur den enskilda notarien, individuellt identifierbar, trots detta framträder i arkivet på olika sätt, ibland genom så skenbart obetydliga detaljer som till exempel de olika trådar som användes för att binda samman handlingar.

Sist av alla denna dag talade Per Widén, från institutionen för idé- och lärdomshistoria och institutionen för konstvetenskap vid Uppsala universitet, under rubriken Att skilja på sak och person. Eller inte. Han redogjorde för hur den konstsamling som Carl A Hård donerade till Uppsala universitet kom att delas upp i olika delar och hur dessa delar sedan har kommit att katalogiseras på olika sätt. Detta exemplifierade något som jag tror att alla som arbetar med denna typ av samlingar känner igen, nämligen hur historiska orsaker, ofta högst prosaiska sådana, bär på förklaringen till varför samlingar är ordnade och katalogiserade på ett visst sätt. Widén avslutade med att understryka vikten av att på något sätt bevara och tillgängliggöra all tillgänglig information. Utförlig metadata är grundläggande, särskilt eftersom vi i dag inte vet vad som kommer att intressera morgondagens forskare.

Moderator för seminariet var professor Mattias Lundberg, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Under den avslutande diskussionen så påtalades att en gemensam insikt som kunde dras ifrån samtliga föredrag är den stora mängd information som finns lagrad i materialiteten hos bibliotekens och arkivens samlingar. Ett slutord från auditoriet var också konstaterandet att en viktig del av den kunskap som finns rörande olika samlingar existerar som en levande tradition som förs vidare mellan generationer av bibliotekarier och arkivarier. Det är inte minst ur en sådan aspekt som det blir särskilt viktigt med dagar som denna i Uppsala, de erbjuder en möjlighet att utbyta erfarenheter, både gällande hantering och forskaranvändning, och att skapa kontaktnät kring specialsamlingar.